Föredrag åter igång

Micah Norton, lektor i konceptkonst och akrylmålning vid Amberton University i Alabama avslutade igår världens längsta kända konstpaus. Pausen påbörjades under Nortons föredrag om konstsimulanter, december 2003.
Konstkritikern Nicolas Mennis, som följt Nortons egen bana som konstnär, frågar sig idag i en inspirerande artikel i New-Old-New Art Time om konstpausen i sig är att betrakta som ett konstverk. Eller också, menar Mennis är istället själva avbrottet av pausen ett genialt konstverk i miniatyr eller om det rentav är så att Nortons hela konstnärliga gärning förklätt avslutades i och med konstpausen.
”Norton leker med den uppenbara perspektivförskjutningen av vår dubbelbottnade trumhinna. Här är innehållet snarare själva kärlet, eller låt oss säga redskapets, väg till rening. Men reningen kan endast vara av allmänt intresse om den också kommer till bruk likt Calibrinis en gång så omstörtande sidopensel – ett långt mer kraftfullt spår!”
Också brittiska Deopanon uppmärksammar Norton, men Carin Chuman är inte lika entusiastisk:
”I motsats till Andersson, Wemma och Hattson-Yeddisch är Norton kontraartnoktiv. Varje vändning motsvaras av både klasslös och medial fallback, redan utforskad i Fannskolan på 1990-talet. Om Norton gav en mer taktil bekännelse skulle också det språkliga seende som tinget själv nu utgör mer naturligt kunna lösgöras, och därmed också ges plats inom (utanför) konstnären. ”
Vad Micah Norton framförde för ord efter sin konstpaus var ingen intresserad av.